jenniehesten

Jag kunde inte förstå hur mitt liv kunde rasat så, allt föll i tusen bitar likaså mitt hjärta. Mina älskade, dem jag hade mest kärt i hela mitt liv, de jag kunde dö för var helt plötsligt borta.  Vad var jag utan dem? Vad hade jag att leva för? Och för vem?

Tårarna rann brännandes ner för mina vita kinder, andetagen räckte inte till och luften verkade svår att hitta. Mitt förstörda ansikte begravt i kudden med okontrollerade hjärtskärande skrik. Vad skulle jag ta mig till? Hysteriskt flög tankarna runt i huvudet om det som inte fick hända, det som hade hänt och hur fan jag skulle kunna överleva. Jag hade förlorat mina tre bästa, de som gav mig en anledning att fortsätta kämpa, som alltid fanns där, där en blick räckte mer än tusen ord och dem som jag verkligen kunde lita på. Dem var borta, de hade ryckts ifrån mig och jag kände en sorg som jag aldrig känt förut. Jag hade fått ett brustet hjärta många gånger, hade känt att livet inte var värt att leva allt för många gånger men den här sorgen var annorlunda. Jag hade mist dem. För alltid, hur kan man reparera sig från det?