jenniehesten

Hur kunde det bli såhär? Jag hade varit lycklig, jag hade varit kär, trivts, älskats av mina vänner. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Ensam kvar, fast i detta land, i denna stad med samma människor som återigen tar en bit sakta dag för dag av min redan förstörda själ. Men hjälper det att fly? Flyr jag verkligen om jag bara söker lite nytt i mitt liv? Eller söker ett liv överhuvudtaget?

Jag hade bara levt 19 år i denna hemska värld. Varit med om brustet hjärta fler gånger än vad jag klarade. Hur skulle jag överleva de åren som skulle komma? Människor runt omkring mig hade skadat mig mer än vad de visste, tillslut blev jag en bräcklig liten människa med tårar i ögonen. Varje nedlåtande ord kändes som ett knivhugg, varje bittert ögonkast fick mig att vilja göra slut på lidandet. Och tillslut brast det, mitt hjärta brast. Det kändes som det exploderade inom mig och jag blev som förlamad. Min säng var mitt liv, utan mat och utan kontakt med omvärlden låg jag dag in och dag ut i min stora mjuka säng. Mesta dels sov jag, resten av tiden stirrade jag tomt framför mig och för första gången i mitt liv hade jag inga tankar, inga känslor och inga tårar. Hela kroppen gav upp, bit för bit saktade kroppen ner. Kunde inte ta mig upp ur sängen tillslut, hjärnan kunde inte lösa det minsta problemet. Det värsta var när allt försvann ur kroppen, känslorna åt upp mig för att sedan försvinna och ingenting blev kvar. Jag skulle aldrig kunna förklara hur det verkligen kändes och när jag försökte räckte inte orden till.

Lusten försvann, lusten till att ens öppna mina ögon. Allt brast, folk försökte hjälpa mig men gjorde bara saken värre. Ville att jag skulle proppa i mig piller som tog bort allt ont men även allt gott. Bli en annan person. Försöka hjälpa mig att få bort mina attacker, få bort ångesten som enligt deras mening var ofarlig. Men det var ju ångesten som skapade allt, ångesten som gjorde så man om och om igen funderade på hur man skulle dö. Ångesten grävde in så djupt och jag såg ingen annan utväg, hur fan skulle man bli av med den annars?

Svin efter svin lekte med mig efter deras behag, när de tröttnade kastade dem bort mig som en trasig docka. Ingen förstod att det dem gjort var fel, ingen skulle någonsin förstå att man inte gör så. Ingen skulle någonsin bry sig, jag var bara deras tidsfördriv eller ersättning i väntan på någon bättre. Det var aldrig fel på mig enligt deras mening, vissa kunde till och med säga att jag var för bra för dem, och ville inte förstöra genom ett förhållande utan ville fortsätta som min kompis. Men då var det ju redan försent. Vissa slutade höra av sig utan att ens säga något, men de allra flesta körde på sina jävla usla ursäkter. Hur skulle jag någonsin kunna gilla någon igen, vid det laget kunde jag räkna ut en tidsplan om när och hur dem skulle dumpa mig nästa gång.

Och det är där jag står idag. Rädd, förvirrad, tårögd, tom, och fast. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare, jag har varit här så många gånger och ibland tror jag att jag lyckats ta mig ut, men hamnar alltid hit igen. Är det här jag hör hemma? Är det såhär mitt liv kommer hålla på? Jag kan inte tänka mer, jag måste få svar. Men jag är rädd för deras svar, rädd för att visa hur illa det egentligen är. Jag har försökt flera gånger att få hjälp men som sagt så har det bara blivit värre. Jag vill inte sitta i min säng och vänta på bättre tider, ångesten kommer inte försvinna av sig själv. Det vet även jag fast jag förnekar det.

skriven av mig.